Här är en kort historisk översikt över 3D-skrivare:
3D-skrivare, också kända som additiv tillverkning, är en teknik där ett objekt skapas genom att lägga till material i lager. Tekniken har sina rötter i stereolitografi, en teknik som uppfanns på 1980-talet av Charles Hull. Hull skapade den första 3D-skrivaren, en maskin som kunde skriva ut 3D-modeller genom att härda lager av fotokänslig vätska med hjälp av UV-ljus.
Under de kommande åren fortsatte utvecklingen av 3D-skrivartekniken, och fler företag började experimentera med tekniken. Ett exempel är Fused Deposition Modeling (FDM), som utvecklades av Scott Crump på Stratasys. FDM använde sig av termoplastiska material som smälts och skrivs ut i lager för att skapa en 3D-modell.
På 1990-talet började 3D-skrivare användas i industriella tillämpningar, inklusive för prototypframställning och tillverkning av färdiga produkter. Tekniken blev mer och mer avancerad, och idag finns det 3D-skrivare som kan skriva ut i en mängd olika material, inklusive metall och keramer.
Under 2010-talet har 3D-skrivare blivit mer tillgängliga och prisvärda, vilket har lett till att fler människor har fått tillgång till tekniken. 3D-skrivare används nu inte bara i industrin utan också inom utbildning, medicinsk forskning, arkitektur och inom hobbysfären.
I dag finns det också 3D-skrivare som kan använda sig av återvunnet material, vilket gör tekniken mer miljövänlig. Dessutom används 3D-skrivare i allt högre grad för att skriva ut mänskliga organ och vävnader, vilket har potential att revolutionera medicinsk forskning och vård.
Sammanfattningsvis har 3D-skrivartekniken utvecklats enormt under de senaste 40 åren och har blivit alltmer tillgänglig och användbar. Från att ha varit en teknik som användes främst inom industrin, har den nu blivit en teknik som används i många olika områden och har potential att revolutionera produktion och medicinsk forskning.